Jag saknar verkligen min lilla vovve Målle. Igår kväll när jag hade släckt lampan tyckte jag mig se Målle stå bredvid sängen och vifta på svansen, hela kroppsspråket var en glad Målle. Trots att allt bara var som en skugga. Efter ett tag sträckte jag ut handen för att klappa på hans huvud, så försvann han. Sedan grät jag och saknaden efter honom bara sköljde över mig, och nu sitter jag och lipar när jag skriver det här. Jag måste va överkänslig just nu eller nåt, för det har ju gått flera månader sedan Målle bäbisen dog. Han var verkligen världens bästa hund, och jag kunde se vad han tänkte ibland och jag har så många fina minnen och det känns så tråkigt att man ska åka hem till Sverige på semestern och han kommer inte att va där att leka, bada och gå på promenad med.