Hello,

Usch idag är jag ledig och har inte gjort nåt annat än att städa och tvätta (hatar den tröga tvättmaskinen, började tvätta kl 10 och har bara hunnit köra två maskiner och väntar på att torktumlaren ska bli klar nån gång. :( )

Är typ negativ och ledsen idag, typ ena stunden känns allt bara bra och vips blä. 

Så jag känner mig värdelös och utan framtid just nu. Jag vet, positiv tjej va.

Gamla saker som bubblar upp och stör mitt nuvarande jag. Jag gillar inte att ha brister, jag vill va nån super woman, iaf att andra inte ska veta om mina brister. Jag om någon vet om mina brister, men jag vet också om mina styrkor. Men jag vill inte ha några brister.

Varför kunde jag inte bara fått en spidelfobi? Folk fattar sånt, spindlar är läskiga, speciellt de stora tropiska filurerna. Men nä, så lätt ska vi inte ha det. Känner för att åka till ett strandland och gömma mig under en palm eller bli buddistisk munk eller nåt.

Säkert bara PMS uppochned i humöret, har ingen koll egentligen på det.

Sitter och lyssnar på musik på youtube nu, it makes me a bit more happier. :)

 

Ja, vettigt inlägg I know. Skulle egentligen ringa mamma men hon är på bio. :(

Det enda jag vill höra är att jag är bra som jag är, att jag inte måste göra nåt jag inte vill och att jag är bra på nåt. Samma saker som alltid men som jag aldrig får in i huvuvdet. 

 

 

 

År 2013 var upplevelse och lärdomens år för mig. Jag har gjort och upplevt mycket.

 

Jag var grymt trött på allt i början av året och trivdes inte med hur livet var i Tönsberg, så så fort 2012 blev 2013 började jag söka nytt jobb, jag sökte jobb i Danmark, tyskland och Storbritanien och fick jobb i Skottland.

 

Jag flyttade till Aberdeen och där blev det pannkaka på direkten men allt löste sig inom en och en halv vecka.

Livet i Aberdeen var ganska bra, jag lärde känna nya människor, shoppade på Primark och handlade god mat för nästan ingenting.

Dock tyckte jag att det var lite crappy och förlegad där, det regna in på jobbet m.m. Så jag betämde mig att 3 månader i skottland var gott nog för mig, och tackade ja till ett sommarjobb norr om Umeå.

Att flytta tillbaka till sverige var mysigt och lätt, för i sverige vet jag hur allt fungerar och att få handla svensk mat på Ica Maxi var en fröjd samt att bo bra utan att det var dyrt.

Sommarjobbet på en handelsträdgård var kul och lärorikt, och varmt, ibland över 30 grader i växthusen. Lite sommarsemster unnade jag mig och hyrde en hyrbil och körde norrut i vildmarken, eftersom jag var så "nära" (13h bilkörning) treriksröset dvs. sveriges norresta punkt där Sverige, Finland och Norge möts.

Fantastisk natur och renar fick jag uppleva under min fjällvandring.

Sedan hade jag tur och fick ett bra jobb i Norge igen, men innan jag började på mitt nuvarande jobb hade jag en månads ledighet och passade på att åka till Frankrike.

Planen var att jag skulle vara volontär på en bondgård men stället var så kass och otacksamt så jag drog därifrån så fort jag kunde så jag slapp slösa bort min semester på skit.

Så jag drog till Paris, Disney land och besökte La tour Eiffel, Louvren och såg triumfbågen och hade en trevlig vecka där istället. :)

 

Jag lärde mig en massa år 2013, och fick chansen att prova på en massa och följa mina drömmar.

Jag lärde mig att allt löser sig och att jag är envis, att jag kanske ska tänka lite innan jag gör något men samtidigt måste man göra ting för att lära sig och gå vidare. Hur ska man få nya drömma har i livet om man inte följer några ibland? :)

 

Gott nytt år!

 

Jaha, det var ju inte så jättebra. Jag vill ju klara mig med att bo på ett jordklot. 

 

Jag skrev att jag hade miljövänlig el (det vet jag faktiskt inte om jag har), inte källsorterande plast (det brukar jag göra men inte dem senaste tre veckorna) och att jag åt kött eller fisk en gång om dagen (inte alla dagar ibland är jag lite slarvig med protinet) så på det stora hela stämmer det nog resultatet sån cirka.

 

Fast är det någon som klarar det? 

 

Så jag gjorde om testet och låtsades att jag var en källsorterande vegan, som alltid åt närproducerat, bodde ett litet välisolerat hem på under 40 kvadrat och aldrig reste nånstans eller shoppade en massa saker. 

 

Så här blev resultatet;

 

Det har varit ganska lugnt på jobbet den senaste veckan samt så åker jag buss totalt 8 mil varje dag så jag har haft lite tid över till att tänka.

Och jag är en sån människa som tänker på lite allt möjligt men idag tänkte jag på en alternativ livsstil.

 

Tänk dig att du vill spara pengar, om du inte har en chans att få en go löneförhöjning på jobbet så är ju ett annat sätt för att spara pengar att dra ned på sina utgifter så det blir mer i spargrisen, eller hur.

 

Så min lilla idé om en alternativ livsstil för att spara pengar är att säga goodbye till den dyraste utgiften, hemmet/huset/lägenheten, adios.

 

Men vart ska man bo då?

 

Svaret är;

 

 

-Ett tält.

 

För tänkt dig, du jobbar heltid.

På jobbet samt köpcenter, bussar finns wifi så du kan surfa.

Skaffa gymkort och vips får du muskler och en dusch.

Ska du vara hardcore så bor du i skogen med stormkök och ärtsoppa och annan burkmat/knäckebröd m.m. som inte behöver kyl.

Annars om man är halvt hardcore bor man på en camping där alla moderna faciliteter finns i servicehusen.

 

Tänk det vore ganska coolt.

Bo i tält från april till oktober, undra hur mycket pengar man skulle kunna spara då?

 

Haha det vore nästa lite coolt att pröva, men då hade jag nog bott på en camping. Att bo i skogen hade nog varit för läskigt.

 

Trevlig helg allihopa!

 

Till och från undrar jag vad jag gör i Skottland?

När jag inte fick jobbet som jag ville ha i Danmark sökte jag jobb överallt och sedan hamnade jag här.

Jag fick en väldigt tuff start, men sedan löste sig allt. Jag vet att jag har det ganska bra här för det här landet är inte som i Sverige, Sverige är ett väldigt bra land med god standard i alla olika plan.

Men trots att jag har det bra, så vet jag inte om det är rätt för mig.

Idag har varit en riktig skitdag, en topp 5 skitdag här. Och så som det har varit idag och även igår, så vill inte jag ha det i mitt liv. Typ så känns det. 

Söt vovve, va?

På ett sätt skulle jag kunna tänka mig att ha en liten chihuahua nån gång i framtiden. Såg ett TV-program en gång om en som tränade agility med sin chihuahua och det var lite då jag typ insåg att den hunden kunde faktiskt vara mer än en accessoar i en handväska.

Dock är dem väldigt små, min chefs barnbarn har en liten chihuahua och den är visserligen valp men är mindre än va min kanin Rufsen va.

Det är liksom ganska svårt att se likheter mellan chihuahuan och vargen.

Hemnet knarkar lite och hittade mitt framtida hem kanske.

Det huset skulle jag vilja köpa i framtiden och hyra ut nedervåningen och bo på andra och tredje våningen. I like that house, mysigt. Nära till Göteborg centrum också. Nice. :)

Jag har läst den här artikeln idag från Time.

Sånt fasineras jag av.

 

Att bara äga det man behöver, min bild av det är typ frihet. Nån slags matriell frihet.

Dock vad är det som man behöver egentligen?

Svaret på den frågan varierar nog väldigt mycket från person till person.

 

Men att bara äga 100 ting. Det kan ju inte fungera, inte utan kategorier.

Jag menar hur många strumpor, bestick och hudvårdsprodukter har du? Vips är du ju nästan uppe i 100 saker.

Kanske är det mer realistiskt att med 300? För att slippa kategorierna.

 

Med kategorier menar jag så som bestick, kläder, böcker m.m. som man har många av och räknas som en.

 

Men om man ska ha kategorier då är det väl inte så svårt att komma upp i 100 ting för då kan man ju faktiskt ha hur mycket grejer som helst fast väl utspridda i kategorier, eller?

 

Det är lite intressant. 

 

Har kopierat och klistrat in den här artikeln från NRK. Väldigt bra skrivet, men hemskt när man tänker på alla de stackars små kycklingarna vars korta liv spenderas i trängsel och utan dagsljus.

 

Kycklingar i norden har det nog mycket bättre än i många andra länder.

Men jag kan ändå inte hjälpa det, för jag tänker på en bondgård uppe i Tiveden där de har en liten hönsgård med tuppar och hönor som kan välja själva om dem vill vara inne eller vara ute.

Det är ju så livet ska vara för en kyckling, höna och tupp.

Dette er alt du vil oppleve: Det er denne hallen. Det er alle disse dyrene. Forfatter Simon Stranger viser deg livet til en kylling. Her noen få av en last på 12.000 dagsgamle kyllinger som ankommer en gård i Østfold. Etter 32 dager er livet slutt. Foto: Roald, Berit / NTB scanpix

 

Samlebåndslivet Påskekyllingen ligger på tallerkenen. Den har levd i 32 dager. Vi ba forfatter Simon Stranger om å leve seg inn i industrikyllingens korte liv. Av Simon Stranger byline Forfatter Simon Stranger E-post Publisert i går, kl. 17:32 Oppdatert i går, kl. 17:33 kronikkvignett ytring I. Du er en fremavlet rase. «Ross 308». Du fødes på rullebåndet av en mor du aldri vil møte, og vokser inne i egget i en tilstand av maskinjevn varme, helt til du er stor nok til å spenne vingene, kakke med nebbet og bryte deg ut. Du løfter hodet opp fra bitene av eggeskall, åpner øynene og sanser verden for aller første gang. Alt er av metall. Alt er lys. Alt er gule kyllingkropper som skubber deg mot siden av kassen på samlebåndet. Et fremmed vesen griper fatt i et skall og puffer deg til side. Én etter én vipper kassene utfor et stup der fremme, og du prøver å flykte unna skraper klørne mot metallet men kommer ingen vei og veltes utfor. Kyllingen ved siden av deg faller for langt til siden og klemmes inn mellom to metallrør som snurrer rundt og rundt, trykkes sammen med halsen feil vei, mens du fortsetter bortover samlebåndet, og gjennom åpningen til et annet rom. En gigantisk, åpen hall, fylt med tusenvis av gule kyllinger.

 

«Du fødes på rullebåndet av en mor du aldri vil møte.»

 

Simon Stranger, forfatter II. Du reiser deg. Skubbes borti av et annet dyr og blir overveldet av støyen. Det lukter urin og kraftfôr. Det lukter frykt og sagmugg og ammoniakk, men du stabber deg bortover og forsvinner inn i mengden. Du skriker, men hører såvidt lyden av din egen stemme. Blir skubbet borti igjen og faller, forvirret, kjenner en klo som presser hodet ditt mot gulvet og som tvinger deg til å knipe øynene hardt sammen til foten er borte. Så kan du reise deg. Er sulten, og ser en gul plastikktut, som de andre kyllingene dytter nebbet sitt mot, og du gjør det samme. Presser bort hodene ved siden av og dytter nebbet inntil. Kjenner smaken av metall, soya, antibiotika og noe annet, noe som får deg til å få lyst på mere, mere, mens kroppene ved siden hele tiden dulter inni deg, presser deg vekk. Du spiser, dytter, spiser. Du faller ned i sagmuggen og fuglebæsjen og reiser deg opp, og kjenner det svi i øynene, på føttene. Du får en klo i hodet, faller og kravler og klatrer og skriker, og kanskje finnes det et sted i deg et spørsmål som vokser frem uten ord: Er dette verden?

 

«Du skriker, men hører såvidt lyden av din egen stemme. »

 

Simon Stranger, forfatter Øyne, klør, fjær, lys. Sinne. Frykt. Klør. Mat. Sviing, stank, skrik, smerte. Er dette alt? Dagene går, merkelig lange dager, styrt av lysene i taket, og du følger denne rytmen, spiser helt til mørket faller på. Da synker dere sammen i et hav av fjær og varme. Du vokser. Eser ut. Kjenner det strekke og klemme i kroppen. Spiser. Blir klort og sparket. Ser en annen kylling bli sparket i hodet, om og om igjen med skarpe klør, helt til den ligger stille, og blir båret bort dagen etter av mannen med støvlene og hanskene som går gjennom hallen, og kanskje forfølger bildene deg i drømme: Halsen som henger og dingler slapt ned over hodet på de andre kyllingene. Du vokser. Sover. Faller, spiser, og dette er alt det du vil oppleve. Det er denne hallen. Det er alle disse dyrene. Det er sviingen under føttene dine. Kraftforet og avføringen som stinker, og som blander seg til ammoniakk, som brenner mot beina og mot brystet når du legger deg ned for å hvile på natten.

 

«Kanskje finnes det et sted i deg et spørsmål som vokser frem uten ord: Er dette verden? Er dette alt? »

 

Simon Stranger, forfatter Det er kroppen din som vokser innenfra, som pumpes opp av de lange dagene og av all maten du må spise, for du vokser hele tiden, altfor raskt, og snart blir det vanskelig å puste. Det verker i leddene. I musklene. Brystet blir for stort, så du tipper forover. Reiser deg. Kjenner vekten av deg selv i beina, og hele tiden kollider du med de andre, alltid er de andre der, helt tett mot kroppen, alltid, hver time, hvert øyeblikk er de der, i et kaos av fjær og klør og nebb og sinne. Og du sparkes av fremmede føtter, og sparker tilbake i alle retninger, kjemper om plassen ved maten og kan ikke annet, vet ikke om noe annet. Du vet ikke om gresset som vokser, like på den andre siden av bølgeblikksveggene. Du vet ikke om de kjølige skyggene som finnes under buskene, eller hvordan jorden lukter når den er fuktig. Du vet ikke hva solskinn er, og hvordan solstrålene kan varme mot siden av hodet, eller hvordan det kjennes når regndråpene drypper mot vingene, eller pannen, og sildrer kjølig ned langs nebbet. Du vet ikke hva vind er, eller hvordan det føles når ettermiddagsbrisen stryker imot brystet, og får fjærene til å blafre. Du har aldri sett skyer. Du har aldri sett haner. Du har aldri sett trær eller meitemark eller blader eller biller. Du har aldri hørt lyden av blader som rasler i vinden, eller hørt hvordan fuglene kvitrer på morgenen. Du har aldri kjent angen av jord eller lukten av moren din eller lukten av bark eller vann eller biller. Alt du kjenner er dette. Bare lys, trengsel, smerte, og et sammenhengende hav av hvite kropper som velter over hverandre og kjemper om plassen. Snart vet du vet ikke lengre når det er du selv som skriker, og når det er en annen, og du tråkker over liket av en kylling, tråkker over ryggen til en annen og leter etter et ledig sted å hvile. Dette livet er alt du har, alt du får, slik det er for alle vesener på jorden, for livet er en åpning: et glimt av bevissthet og sanser i et univers av mørke, av død materie, før øyet lukkes, og livet er over.

 

«Du vokser. Sover. Faller, spiser, og dette er alt det du vil oppleve. Det er denne hallen. Det er alle disse dyrene. »

Simon Stranger, forfatter III. Det går tretti dager. Trettien. Trettito. Så åpnes en vegg på siden av hallen. Endelig blir det bedre plass. Du presses bortover, forsøker å løfte hodet. Ser kyllingene foran deg løftes opp og et samlebånd av kroker fra taket som svinges rundt. Så løftes du opp etter beina. Slår hodet i bakken, og slår ut med vingene men kommer ikke unna. Føttene dine tres inn i et spor av metall, og du henger opp ned, med en kylling på hver side, og et sted i deg formuleres et spørsmål uten språk, bare som en følelse: Hvor skal dere? Hvorfor gjør de dette mot deg? Vet de ikke at det gjør vondt å henge på den måten? Forstår de ikke at hjertet ditt hamrer av frykt, og at du spreller og spreller men ikke kommer løs? Du løfter hodet og ser hodene til de andre kyllingene som slår inn i noe, spretter i været, og du spenner i fra med beina, flakser med vingene og kjenner pulsen som dunker i magen, men du kommer ingen vei, og så er det din tur. Hodet treffer en hard kant. Det svartner et øyeblikk, før du skyves mot et basseng med vann, og selv om du forsøker å løfte halsen så høyt du kan, så er det for tungt. Hodet ditt kommer inn under vann, og den elektriske strømmen dirrer gjennom deg, og får deg til å spenne hver eneste muskel i kroppen, og får deg til å gape med nebbet under vann. Spenne vingene ut. Krafse med beina. Riste, dirre, føle, smerte.

 

«Dette livet er alt du har, alt du får, slik det er for alle vesener på jorden, for livet er en åpning: et glimt av bevissthet og sanser i et univers av mørke, av død materie, før øyet lukkes, og livet er over.»

 

Simon Stranger, forfatter Vannet fyller lungene. Hjertet stanser. Blodet synker nedover mot hodet, fyller blodårene mer og mer, inntil de sprekker. Følelsene og frykten og synet og hørselen forsvinner, og alt som er deg blir borte. Alt bortsett fra kroppen, for den slepes opp i den andre enden av bassenget. Hodet ditt hogges av og faller i en diger container. Kroppen fortsetter ned i kokende vann. Den ribbes for fjær i en maskin. Så henger du opp ned og dingler blant hundrevis, tusenvis av andre, og noen kommer til å filme deg der du henger, og noen kommer til å synes dere ser ut som en hel skog av avkuttede menneskearmer som dingler fra taket, og noen kommer til å gripe tak i deg, hekte deg ned fra kroken og kutte deg opp med raske bevegelser mens de hører på radioen. Først i grove stykker, til fileter, før resten går til kverning. Noe går til dyrefôr. Deler av deg havner på en gul plastmatte, og stekes noen dager senere på et kjøkken på Grefsen. Deler av deg havner i en kjøttgryte på Blommenholm. Litt av brusken og innvollene havner i en boks med kattemat. Du havner i magene til barn og voksne. Blir del av deres kropp. Av mennesker som aldri har sett deg.

 

«Deler av deg havner på en gul plastmatte, og stekes noen dager senere på et kjøkken på Grefsen. Deler av deg havner i en kjøttgryte på Blommenholm. »

 

Simon Stranger, forfatter Det er der livet ditt ender. Idet den siste fileten stekes, og den siste boksen med kattemat fortæres på en skål og slikkes opp av en spiss kattetunge. I samme øyeblikk klekkes et nytt kull med egg, og hallen fylles opp. Igjen, og igjen, og igjen og igjen og igjen og igjen og igjen og igjen.

En vacker dag vill jag åka på husbilsemester.

Har suttit och kollat på husbilar på blocket nu i eftermiddag och fann en tjusig husbil som jag skulle vilja ha.

Så är det nån där ute som har en sådan och vill ge den till mig, säger jag yes please. :) Eller jag kan få en när jag har blivit medelsvensson. Det vore nice.

 

Det vore nice att ha en cool husbil att åka land och riken med och ett eget företag som jag kunde styra from the road om jag var ute på tur. :)

Haha hittade den på Facebook. Man ska va en hund ibland. Livet skulle va så mycket enklare och roligare då. :)

Upp och ner ner och upp grisen gal i granens topp

Det är en fin sång och beskrivning av min dag idag.

 

Kanske är det för att jag är så långt hemifrån eller för att jag inte har lust att ge upp och åka hem än, eller jag vet inte. Ena stunden bryr jag mig i andra stunden tänker jag att det får bli som det blir helt enkelt. 

Men jag tror det löser sig.

Jag tror jag ska va kvar här i 3 månader i alla fall. 

 

Det är lite upp och ned att lämna ett bra heltidsjobb, as bra lägenhet, sälja alla möbler och säga hejdå till alla nära och kära för att ge sig iväg på äventyr.

 

Och snälla alla barn där ute, tro inte på folks Facebook och blogg m.m. inlägg att allt är tipptopp hela tiden och superduper. För det är det inte, oftast är det det men inte hela tiden. Trust me I know.

Men allt blir bra tillslut, det är jag säker på. :)